Vill egentligen bara skriva allt jag känner och tycker men det tar emot. Allting tar emot. Var på läkarsamtal på bup-akuten idag också, ville kunna säga allt jag kände och alla mina planer men det gick inte. Jag fick inte ur mig ett ord, bara nickningar. Känns så jävla fel nu efteråt, för nu vet helt plötsligt ingen någonting. Ingen vet hur jag egentligen känner och vad jag tycker är bra/dåligt. På ett sätt är jag så himla rädd för allting också, rädd att allting ska sluta som det alltid slutar, på avdelningen. Det är därför jag inte berättar. Är så himla rädd att hamna där igen. Har räknat ut att jag har varit inlagd ungefär 6 månader av mitt liv där. Tvi satan. Nu ska jag lyssna på depp musik och borra ner huvudet i kudden.

Peace