Dom tog mig till en sal, ett solblekt sjukhus där alla dörrar var så tunga att dom inte krävde lås.

Har aldrig självskadat så mycket som jag gör nu. Vad beror det på? Jag vet inte. Jag vet ingenting. Är så himla less på allting så jag skiter faktiskt i det. Visst jag kommer få leva med ärren hela mitt liv, men hur länge kommer mitt liv fortsätta? Just nu känns det som att det kan ta slut imorgon. Har ingen koll alls. Visst mamma är med mig i skolan och överallt annars men det hindrar ju inte mig från att springa till apoteket och köpa massa tabletter och tugga i mig. Skulle kunna göra det just nu om jag fick och om apoteket vore öppet. Tyvärr är klockan nio och dom stänger klockan sex. Så det är bara att stå ut med smärtan och ångesten tills imorgon. Får väl självskada istället. Men som sagt så bryr jag mig inte. Jag bryr mig inte ett skit och jag tror inte någon annan gör det heller. Inte för att låta egoistisk och säga att ingen bryr sig om mig för det har jag människor som gör det vet jag. Det är inte det utan det är bara "känslan" eller vad man ska säga. Vet egentligen inte vad jag ska säga. Vad jag ska göra. Vad ska jag göra? Jag vet inte. Aja. Over and out.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Fanny, du har saker att leva för. Det är nog fler än vad du tror som bryr sig om dig. Folk vet bara inte riktigt hur de ska vara och agera när det kommer till okända och skrämmande områden. Livet är vackert, även om det har sina dalar. Du har styrkan att ta dig ur det här. Du måste bara hitta den styrkan.

2012-03-13 @ 17:59:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0