haha, jag skulle ju som sagt på ett friskispass nu på kvällen. Bytte om och gick ner till hallen tjugo över åtta. Tro då inte att jag hade totalmissat och att passet började klockan sju? haha så det var bara att gå hem igen. Men jag tog på mig mössa och vantar och gick en promenad istället. Att gå ut på promenader är verkligen inte något jag föredrar för alla tankar bara kommer och man har liksom ingenting att fokusera på. När jag spelar innebandy kan jag iallafall fokusera på bollen och allt annat som händer runt omkring en men nu är det bara jag och naturen liksom. Känner att jag blev väldigt låg efter promenaden så låg i soffan medans dom andra kollade på Sofias änglar. Själv satt jag och bara stirrade på alla rörliga bilder men annars var jag totalt borta. Så nu sitter jag på mitt rum och vad tror ni att jag gör??... tänker såklart. På allt som har hänt det senaste året med alltifrån BUP, Akutavdelningen, Alla bältningar (som jag innan aldrig användes på barnpsyk men där hade jag fel) alla de jävla timmarna jag legat i den där förbannade sängen allt för att dom inte förstår. Jag kan bli så förbannat jävla arg på att ingen förstår mig, det kan göra mig helt galen. vem fan vill vara inlåst? vem fan vill bli bältad? tänk dig att du är på ditt rum och är arg och drar till sängbordet lite och kanske skriker lite, då kommer först en person in och kollar att allt är lugnt. Uppvarvad som man är skriker man att det inte är lugnt för fem öre. Nej då ropar dom på en till. Jag säger att jag behöver lite luft och då ber dom mig att lugna ner mig istället. Men vem kan lugna ner sig när man är inlåst och nu i sitt rum med två skötare? Då går jag fram till dom och säger att jag ska ut och jag skiter i om dom står i vägen eller inte, jag ska ut! Men nej då kastar dom ner en på golvet och håller fast och så skriker dom efter en tredje person som ska hjälpa dom att hålla fast för jag sprattlar ju för min frihet, jag tänker inte ge mig i första taget. Fler och fler ur personalen kommer in och tillsist läkaren som säger "om du inte lugnar ner dig blir det bälte". NU kan ni ju själva förstå hur absurt det låter när man ligger pladask på golvet med fyra skötare över sig. Jag blir förbannad och börjar sparka för mitt liv och säger att jag inte kan lugna ner mig när dom ligger över mig. Dom förstår ju såklart hur dumt det låter så dom släpper upp mig och fort som fan springer jag ut ur rummet mot den låsta dörren. Bankar och slår i desperata försök att komma ut från helvetet. Men då kommer ju såklart hela personalstyrkan och trycker ner mig på golvet och bokstavligt talat drar mig tillbaka till mitt rum men då fick jag en syn som jag aldrig tidigare har sett i mitt liv. Bältessängen. Jag sprang ut ur mitt rum och skrek "Aldrig i helvete". "aldrig i hela världen att jag ska ligga där, glöm det". Gråtandes, skakandes och buren till rummet igen där jag börjar slå och sparka men vad gjorde det när hela personalstyskan var där? Tillslut låg jag där. Fastspänd. Förjävligt. Har till och med tappat räkningen exakt hur många gånger jag hamnade i bälte men 10 stycken som jag minns klart och tydligt. VIssa dagar hade jag starkare mediciner och då var mitt minne inte så bra heller. Hamna aldrig på en sluten avdelning säger jag bara. Gå med på vad som helst men inte det.