Min vana som jag egentligen inte vill ha är mitt självskadande. Det förstör mig både fysiskt och psykiskt. Mitt värsta självskadebeteende är väl skärandet. Det är det jag gör i princip dagligen, ibland flera gånger om dagen. Ibland vill jag inte ens gå ut från toaletten där jag gör det, jag vill bara sitta där och straffa mig för allting som jag har gjort. Att skära kan ju tyckas vara väldigt dumt men det är mitt sätt att hantera ångest. Andra svälter sig själva, dricker för mycket eller tar droger. Alla saker är hemska. Alla sätter sina spår, antingen i själen eller fysiskt eller både och. Mitt skärande sätter sig både på kroppen och på själen. Men jag har inte kommit på något annat sätt att lindra min ångest. Min ångest har jag nästan hela tiden. Det är förjävligt, ångesten tar så himla mycket kraft från en. Jag kommer ihåg att när jag kom ut från psyket förra vintern så sa jag till min terapeut "vill du veta vad jag gjorde först när jag kom ut? Jag gick till apoteket och köpte rakblad." Då på vintern hade dom liksom haft hopp om att min självskadebeteende skulle upphöra då när jag var inlagd eftersom jag inte kunde skära mig. Men som att jag inte hittade andra sätt att dämpa ångesten på då då. Då började jag linda klädesplagg runt halsen och dra åt istället. Det här visste inte de i personalen om eftersom jag inte hade vak. Men nu när jag är hemma igen så skär jag mig istället för det dämpar ångesten mer än vad strypningarna gjorde. Men att bli av med ett beteende är banne mig inte lätt. Jag jämför det med att försöka sluta röka, det är skitsvårt och man måste anstränga sig som attan och just nu har jag verkligen inte orken eller lusten till att ändra mitt beteende.

Det var nog allt jag hade för tillfället. NU ska jag sova. Puss