Min historia

Jahaja, då sitter jag här och skriver om mitt liv och min historia om hur jag har haft det i livet.

Allting började väl för ungefär två år sedan då jag gick i nian. Detta var under höstterminen då jag kände mig väldigt ensam och dyster. Jag drog mig undan mer och mer och tillsist satt jag själv på rasterna och det var då ”allting” började. Jag började rispa mig på underarmarna i hopp om att någon skulle vilja vara med mig. Men alla drog sig mer och mer undan och tillsist gick jag där ensam. Nian slutade och gymnasiet började i rasande fart,. Jag började på Cultus gymnasieskola i Uppsala där jag läser omvårdnad med inriktning akutsjukvård och räddningsmedicin, men jag hittade inte rätt kompisar i början och jag kände mig ensam och att ingen ville vara med mig, att jag inte dög. Jag drog mig undan mer och mer i skolan och satt helst själv på lektionerna. Veckan innan höstlovet bytte jag klass till våran parallellklass för jag trodde att jag hade hittat min soulmate. Men det kändes fortfarande inte rätt och jag började skära mig mer och mer och allt djupare.

På jullovet första året i gymnasiet var jag på ett nyårsläger då vi gjorde en musikal. Dagen innan nyårsafton mådde jag så dåligt över allting att jag tog massa tabletter i hopp om att allt skulle ta slut. Tyvärr gjorde det inte det utan de kom upp igen helt omedvetet. Förmodligen blev kroppen så chockad att den inte visste vart den skulle göra av all medicin.

Den 7:e Januari 2011 blev jag inlagd på en sluten avdelning på barn och ungdoms psyk. Där var jag i tio dagar, helt inlåst och isolerad från omvärlden. Självklart fick jag gå ut om jag hade någon med mig men det var ingenting jag föredrog.

Som sagt kom jag ut efter tio dagar men då var det så att min klass var ute på praktik och eftersom jag mådde som jag mådde så stannade jag hemma och åkte till skolan då och då och hade genomgång med lärarna det som jag hade missat. Efter påsklovet var jag tillbaka i skolan. Trodde att jag mådde hur bra som helst men i själva verket var jag fortfarande på botten.

Sommaren gick och nu på hösten började jag 2:an i gymnasiet och jag tyckte att allting var frid och fröjd till början av september då jag började höra en röst i mitt huvud som sa åt mig att göra farliga och egentligen helt idiotiska saker mot mig själv, som att till exempel gå mot röd gubbe på kungsgatan och att skära mig själv.

Någonting jag glömt att nämna är att jag hela tiden har gått hos en terapeut som vill att jag ska börja i terapi som kallas DBT. Samt att jag har mediciner jag tar dagligen. Men då i slutet av september blev hon så rädd för jag berättade om rösten så då skickade hon upp mig och min mamma till BUP:s akutmottagning. Då tyckte dem att det bästa var att jag blev inlagd och då stannade jag på avdelningen inlåst och isolerad i 33 dagar!!! Jag dör inombords bara jag tänker på det. Tänk er själva, 33 dagar inlåsta och ni inte får vara själva. Det är hemskt. Under den här tiden gjordes det massa utredningar och det slutade med att jag fick diagnoserna depression, psykos och paniksyndrom. Att jag fick diagnosen psykos slog mig hårt eftersom jag har läst om det själv i vår psykologibok som vi har i skolan samt på internet.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer förutom att nu är jag inlagd igen för att jag sagt att jag ska ta mitt liv. Men just nu är jag hemma på permission så då tänkte jag att jag vill ha någonting för mig så då skrev jag.

Jag har nu varit inlagd i en vecka drygt och den veckan har lugnt varit den jobbigaste veckan i hela mitt liv. Men jag tror att det här var allt och kommentera gärna om ni har frågor eller bara vill lämna en hälsning! Allting uppskattas!